Högskolan

Nej nu var det dags för en hemtenta igen. Fy fan för det. Jag som alltid brukar känna mig så himlans stressad innan och under den perioden. Jag som hatar att känna mig stressad. Tycker inte alls om det. Men men får går man på högskolan så gör man. Då får man liksom ta det. Men plugga till den det måste jag bara. Kan inte leva i en helt annan värld, gå och dagdrömma m.m nu innan tentan utan nu måste jag återvända till verkligheten. Den hårda verkligheten. Den iskalla sanningen och verkligheten.

Den hårda verkligheten är att den läraren som jag har, har en tendens att vara förbaskat tråkig. Har nog aldrig haft en lärare som kan undervisa så dåligt som han. Förutom en av de andra lärarna (ska ej nämna några namn, ni som känner mig ni vet vem jag menar). Bland annat så pratar han med tavlan när han redovisar på den. Förstår helt enkelt inte varför han undervisa överhuvudtaget, han skulle nog må mycket bättre av att sitta på sitt kontor, vara ute och gräva eller hålla på med arkeologin på en annan front. Han skulle nog bli mycket gladare då. Man skulle ju vilja berätta för honom vad man egentligen tycker och tänker om hans lektioner men samtidigt så vågar man inte riktigt det. Är liksom lite rädd för att han ska ta illa vid sig, kanske bli arg eller ledsen och sen ge mig underkänt bara för det. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Men det ordna sig säkert på något sätt..

Till Annelie (syster):

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här men jag känner att jag är tvungen att skriva det. Jag vill att du följer ditt hjärta var det gäller framtiden. Det är du som ska bestämma vad du ska göra och inte göra. Ingen annan. Det är ingen annan som bestämmer över dig. Det är dit liv och dit val. Jag kommer att finnas där för dig oavsett vad som händer och vad du bestämmer dig för.