Ja jag vet, det kanske inte är världens bästa bild men jag tycker banne mig att den beskriver resan med klassen upp till östergötland på ett ganska så bra sätt. Det var varmt, blåsigt, grönt och härligt. Äkta sommarväder. Älskade det. Förutom det faktum att jag blev bränd på en del ställen. Men inte värre än vad klassiserna blev. Emelie och Sofia brände sig bra på ryggen. De såg ut som röda kräftor ungefär. Kan inte varit allt för skönt. Men resan som helhet vatt helt underbar. Visst det fanns en del stunder som man mycket väl kunde ha varit utan men allt som allt så var det perfekt. Kvällarna var dem som var roligast.

Kanske inte var det bästa att dricka cider och festa på kvällen men det var de som vi gjorde. Har lite fler bilder därifrån men de finner man på antingen www.facebook.com eller www.bilddagboken.se/tiggerlilly (tro det är den adressen, om den inte funkar gå in på www.bilddagboken.se o sök på tiggerlilly så hittar du mig).

Nu har jag in princip precis kommit hem från en väldigt bra resa. Har varit hemma en stund. Dock inte så länge. Skönt att komma hem men samtidigt så känns det lite ensamt. Men men jag får snart sällskap i form av min underbara pojkvän, som jag älskar så himlans mycket. Alltid lika roligt när han kommer..:)

Min stora underbara ängel. Älska honom så….

Min bästa polares son, ”min” lilla ängel
till Lasseman. Tycker så mycket om honom.

Vad de var länge sen som man skrev någonting här? vad har hänt med mig egentligen? mer än att jag försöker mer och lära känna mig själv. Vet dock inte riktigt hur det fungera.. orka inte skriva mer idag, det får ehelt enkelt bli i morgon..

Jag kommer att sakna dig som bara den.

”I can hear the bells. My head is spinning. I can hear the bells, something is beginning. I can’t contain my joy cause I finally found the boy I’ve been missing.”

Om du mot all förmodan skulle se detta, kontakta mig så fort du vill eller kan. Är rädd för att det ska ha hänt dig någonting.

För ett par veckor sen, när jag tittade igenom en pärm som jag har haft i många år, så hittade jag en berättelse som en av mina bästa polare skrev till mig när vi var i ca 14 års åldern. Visst den var mycket rolig och så men det var inte det som fick mig att gråta, det var det faktum att tiden bara har rusat iväg sen hon skrev den och att vi inte har hunnit ens hälften av det som vi sa att vi skulle göra. Dessutom så lovade vi varandra evig vänskap men dessvärre så bröts ju det ett par år senare, men nu så har vi ju hittat tillbaka till varandra och umgås som aldrig förr.  

Jag har länge funderat på hur fort egentligen tiden går. Tiden verka vara någonting som har fått ben och vandrat iväg själv. Känns som om jag bara vill ta tag i tiden, binda fast den och aldrig låta den gå. Ingenting dumt få hända. Varför kan man inte stoppa tiden för? eller åtminstone åka tillbaka i tiden och se saker och ting från en annan synpunkt. Och kanske ändra på dem. Vill dock inte ändra mycket, bara några små saker, som man nu senare vet att det kanske inte var så bra att man gjorde. Till exempel att bli av med oskulden när man var 13 år gammal, eller att snacka skit om en person precis innan denna dör och man inte får chansen att be om ursäkt…. ja det finns en hel del saker… så nu lever jag enligt principen att jag ska försöka att göra en del saker som jag absolut inte kommer att ångra.

Nu har man varit väldigt onyttig och ätit en bulle och druckit mjölk. O ja som skulle minska på det där. Hmmm hur ska det gå tro? Ja tro nog inte att det kommer att gå alls. Det brukar inte gå så bra för mig när jag ska minska på godis och matätandet. Jag vet inte riktigt varför bara. Tro nog att det kanske kan bero på att jag är sockerberoende. Vill egentligen inte säga det men vad fasen ska man göra? Man kan ju inte göra någonting åt det annat än och minska på sockret, men idag så finns det ju socker i ta mig fan allting. Inte kan man vara helt utan det i alla fall.. Har till och med hört från mamma att de sprutar in socker och vatten i köttet för att dryga ut det. Är inte det sjukt i så fall?

Idag så har jag äntligen får skaka mina lurviga på gymmet i ett väldigt bra danspass. Men problemet är att jag kände mig som Happy feet kände sig i filmen, som en varg bland fåren. Gick åt helvete och jag kände mig verkligen inge bra alls. Alla andra var super bra men jag var riktigt super dålig. Hängde inte med alls. Ush. Men men man får väl inte ge sig skulle ja tro? Ja lever enligt principen att man absolut inte ska ge sig. Varför ska man för det? Det har jag aldrig gjort. Har aldrig gett mig i hela mitt liv. Utan min envishet så hade jag verkligen inte kommit så långt som jag har gjort nu. Så jag ska banne mig inte ge mig. JAG SKA BANNE MIG KLARA DET HELA. jAG SKA BLI BÄST PÅ BODY JAM!

The invasion                    Pathfinder                      Saw 4

Vet inte riktigt vilken av dem som jag kommer att tycka bäst om eftersom de verkade som om de var bra allihopa. Ska börja med o se den absolut läskigaste saw 4.

saw 4: den var inte alls läskig. Det var mer äckligheter än läskigheter om man säger så. Det är absolut inte det roligaste att se en hel människa bli dissikerad det första man ser i en film. Spy faktorn är hög på den här filmen om man säger så. Dock så var det faktiskt en riktigt bra film men jag tro inte att jag kommer att se den mer än en gång till.

Recention på de andra filmerna kommer under morgondagen.

The invasion var faktiskt en riktigt bra film. Tyckte dock att Daniel Craig spelade en väldigt lam roll. Han fick liksom aldrig synas så mycket som jag tycker att han borde ha fått göra. Men men om jag hade fått bestämma så hade han gärna fått synas hela tiden. Hehe. Nicole och den lilla pojken som spelar sonen gör dock riktig bra ifrån sig och ibland så tro man nästan att pojken är hennes riktiga barn eftersom kemin mellan dem är helt underbar i vissa scener.

Parthfinder såg jag aldrig slut eftersom jag aldrig hann göra det för att den skulle vara inlämnad vid 6, men det jag såg av den var helt underbart. Jag får helt enkelt ta och hyra den när jag har mer tid till och titta på den.